simul

Syftet med det besök som jag tillsammans med en klasskamrat gjorde i Mormonernas kyrka var att på plats studera hur en gudtjänst går till i praktiken samt att intervjua en medlem från kyrkan. Anledningen till detta var att vi skulle få en faktiskt upplevelse av deras tro på så vis motverka våra egna fördomar mot religionen. Många, inklusive mig själv, har länge haft många fördomar kring mormonerna. Antingen skulle vi på detta möte märka att våra fördomar kring hur ett möte hos anghängarna av Jesu Kristi Kyrka går till inte alls var sanna men det kunde lika gärna leda till att vi får bekräftelse av de förutfattade meningar som vi hade om kyrkan innan vi gick dit. I vilket fall ger oss ett möte med religionen något mycket positivt: Möjligheten att med egna ögon se vad mormonerna står för och gör under sina möten ger oss en mindre orättvis bild av kyrkan än vad andra människor kan berätta om kyrkan. När vi själva observerar blir det endast vårt eget filter av fördomar som faktan reser igenom. När man får höra en historia av någon annan är det två filter som samma historia har gått igenom, berättarens och mitt eget. Ett möte med mormonerna skulle antingen leda till större acceptans och tolerans mot kyrkan eller så leder det till att våra fördomar bekräftas och därmed förvandlas till faktabaserade negativa upplevelser. I mitt fall ledde mötet till att jag fått större acceptans för delar av deras tro medan jag blivit faktiskt negativ mot andra delar av deras övertygelse.

Metoden som vi använde oss av för att undersöka kyrkan var att vi tog tvåan som gick från stan klockan 12:20 upp mot Hemlingby och hoppade av på hållplatsen utanför McDonald's. Därifrån gick vi rakt in i kyrkan och hälsade på. Väl på plats blev vi genast välkomnade av två herrar i kostym som räckte fram handen och vänligt frågade hur det kom sig att vi ville besöka dem. Vi berättade att vi studerar religion på gymnasiet och därför skulle vilja göra en intervju med en medlem samt medverka på deras sakramentsmöte. Eftersom att mötet började först om tjugo minuter genomförde vi genast intervjun med två av deras missionärer. Under mötet satte vi oss ungefär mitt bland medlemmarna och iakttog.

Det första som slog mig när jag deltog på mormonernas möte söndagen den första februari var hur stämningen i lokalen kändes tryckt. Där jag satt kändes det som att luften var fylld med normer kring hur man var tvungen att bete sig vilket gav mig en känsla av att man ville stänga in min mig i en box av beteendekontroll. Jag kände mig inte fri att tycka vad jag ville.  Det andra som förvånade mig var hur många barn där fanns i förhållande till antalet vuxna och hur tyst det var trots att där fanns många små barn. Ett undantag var en pojke i femårsåldern som verkade ha en mindre störning av något slag och han gjorde ifrån sig en del ljud men tystades av vad som verkade vara hans mor på ett snällt vis med pussar och gester under hela mötet. På mötet fanns ett tjugotal vuxna kvinnor och ungefär lika många män. Jag uppskattar 10-15 av dessa var för gamla eller för unga för att föda några barn. De unga som var i min ålder verkade inte vara gifta med någon inom kyrkan eftersom att de satt i grupper av samma kön vilket tyder på att de inte var hade någon partner då troligen skulle ha suttit bredvid varandra om de hade haft någon. Det fanns minst 15 kanske 20 barn i kyrkolokalen under mötet, vilket alltså betyder att de vuxna som var i rätt ålder för att föda barn troligtvis också hade minst ett barn vardera. Detta är inte representativt för hur Sverige i stort ser ut, utan på denna punkt särskiljer mormonkyrkans medlemmar sig från medelsvensken. Jag tror att det finns två avgörande anledningar till varför medlemmarna i den här religiösa rörelsen har fler barn än genomsnittssvensken. Först och främst förespråkar deras religion att man inte ska använda preventivmedel, utan sex har man för att skaffa barn och alla barn som blir till är av Gud menade att födas. Enligt dem är det bästa sättet att undvika graviditet är att vara avhållsam, vilket för de allra flesta människor är mycket svårt och följaktligen får de många barn. Vidare förespråkar religionen också kyskhet före äktenskapet, vilket för många ungdomar kan verka som en drivkraft att gifta sig snabbt och eftersom att preventivmedelinte är att tillgå får tjejen i paret barn mycket snabbt efter det att de gift sig och sedan oftare än andra. Detta har jag lärt mig genom att prata med en som är uppvuxen i en mormonsk familj samt genom kristna från andra samfund. Att det stämmer att mormonernas tro förespråkar att man inte använder preventivmedel kan du bekräfta genom att besöka den hemsida som jag länkat till i fotnoten[1]. Något som förvånar mig är att trots att jag letade på flera av de hemsidor som utger sig för att vara skrivna av mormoner var det endast en som öppet skrev om vad de ansåg om preventivmedel, den sida som jag angett. Övriga sidor berörde inte ens ämnet. Att man inte kan läsa om deras åsikt om preventivmedel på samtliga av de hemsidor som utger sig för att vara informativa om religionen tyder på att detta är något som de inte gärna talar om, förmodligen på grund av att den delen av tron ses väldigt illa på av samhället. Personligen tappar jag helt förtroendet för alla de hemsidor och deras utgivare som inte skriver om detta då det får mig att misstänka att det också finns många andra delar av deras tro som de hemlighåller. Jag tappar förtroende för de som har hemligheter för att skydda sig själva från angrepp. Kanske gör de mycket mer skumma saker än av vad egentligen samhället vet? Kanske borde vi göra en razzia på en gång? -Nej, det borde vi inte men det är definitivt inte rätt att inte skriva ut vad de anser om preventivmedel på de hemsidor som utger sig för at vara informativa. Man har ansvar också för vad man inte gör. För att återgå till diskussion kring hur kyskheten kan verka som drivkraft för att snabbt gifta sig vill jag bara tillägga att det inte är den enda drivkraften. Även sociala normer som ofta finns i religiösa sammanhang om att man ska hålla sig till få partners, helst endast en enda under hela sin uppväxt gör att troende ofta gifter sig i yngre åldrar än sekulariserade individer.

Något annat som slog mig väldigt hårt var  att kroppshållningen hos de unga som var mycket sämre än hos de vuxna, och även de gamla, vilket inte jag inte sett i någon annan miljö. De riktigt små barnen verkade precis som alla barn inte ens vara medvetna om att de var på ett möte, men de var tysta. De större barnen mellan 2 och 6 år hölls upptagna med lego som de tyst och lugn lekte med. De gånger barnen lät blev de hyschade med ett mjukt väsande. Äldre barn satt med sina föräldrar och betedde sig precis som vuxna. Ungdomarna och i synnerhet de två som delade ut sakramenten verkade väldigt molokna och gick med väldigt krokig hållning och detta reagerade jag på därför att de var helt friska men främst för att alla vuxna, där deras föräldrar alltså borde ingå, var väldigt rakryggade. Min kvalificerade gissning till anledningen till detta är att de inte trivdes, i kyrkan eller någon annanstans, och troligtvis var de hårt moraliskt styrda i jämförelse med andra ungdomar i samma ålder. Eftersom att de troligtvis inte gjorde revolution, vilket är den normala reaktionen i den åldern, kände de sig istället underkuvade. Själva har de troligtvis inte reflekterat över detta och jag vet inte om det är sant men det är hursomhelst en hypotes till varför de gick med dålig hållning. Självklart finns det hundratals olika möjliga orsaker till varför de två unga pojkarna betedde sig som de gjorde. Det finns en möjlighet att deras tro och vördnad inför Guden vars sakrament de delade ut var så stor att inte kunde göra annat än att känna sig små. Detta tror jag personligen är möjligt eftersom att jag själv i Pingstkyrkan sett hur det är som en oskriven lag att man vid tysta tillfällen bör se liten ut inför Gud. Många som ber har en tendens att sänka huvuded och böja sig framåt just för att visa sin vördnad inför Gud. Vad jag sett i pingstkyrkan är att desto blygare personlighet den troende har gentemot andra människor desto mindre försöker personen också göra sig när han eller hon ber. Vissa utåtriktade och  personer i Pingstkyrkan väljer istället att göra tvärs om. De sträcker sig mot himlen som om de vore paraboler som gör sig så stora som möjligt för att de ska kunna pumpa in mesta möjliga av Guds kraft. Detta beteende är emellertid mer undantag än regel förutom under särskilda omständigheter. När stämningen är "rätt" och mötet är vilt brukar många av de som jag kallar för mer blyga personligheter också kunna sträcka sig mot taket och be genom att försöka bli så stora som möjligt. Om jag mötet som jag besökte i mormonkyrkan hade varit i Pingstkyrkan hade det ansetts vara extremt lugnt och de lugna personligheter som jag nyss beskrev hade alltså gjort sig så små som möjligt inför Gud när de bad. Den andra möjligheten till varför de två pojkarna såg underkuvade ut är alltså att de ville visa sin vördnad inför Gud.

Självklart är det också möjligt att de var sjuka eller att de nyligen hade genomgått en stor sorg men detta faller mig inte troligt eftersom att de två pojkarna inte såg ut att vara bröder men ändå hade ett liknande beteende.

Med underbyggnad av det faktum att den kristna moralen ofta färgar av sig på den uppfostran som föräldrarna ger sina barn lägger jag fram min första hypotes som den mest troliga anledningen till varför pojkarna gick med underkuvad kroppshållning. Många kristna ungdomar känner ofta av att de särbehandlas gentemot sina jämnåriga klasskamrater och dessutom finns en risk att de får kritik, alltså retas, för detta just av sina kamrater vilket ytterligare lägger på pressen som deras föräldrars tro lägger på dem.

Mötet inleddes med att en man talade om olika praktiska angelägenheter. Bland annat talades det om en resa till alperna som skulle komma upp i veckan och nya representanter till olika ämbeten presenterades och godkändes av medlemmarna. Själva valprocessen var till synes demokratisk men i mina ögon fanns få, läs inga, möjligheter att förändra valet av ämbetsmän. Det gick till på så vis att en man i femtioårsåldern presenterade olika män som redan hade valts ut till särskilda poster, sedan sade han snabbt att "alla som ger sitt stöd till honom kan visa detta genom att räcka upp sin hand", varvid samtliga medlemmar räckte upp handen. På vissa av presentationerna, inte alla frågade han också den bakvända frågan: "den som misstycker kan visa detta genom att räcka upp sin hand". Varvid ingen protesterade. Det fanns alltså en hypotetisk möjlighet för medlemmarna att misstycka till valet och följaktligen fanns där också vad som såg ut vara demokrati. Jag skulle vilja kalla detta för skendemokrati eftersom att ingen av medlemmarna verkade (jag kan med omöjlighet veta hur det egentligen stod till med detta) reflektera över vad de svarade jakande till. Flera av de som satt framför mig satt och hyschade sina barn medan de i all hast räckte upp handen utan att visa något som helst synligt intresse för den egentliga frågan. Rörelsen kändes intränad. Man "skulle" svara ja. Detta kan dock ha sin naturliga anledning i kyrkans natur som andlig rörelse och mer om detta kommer att diskuteras i nästa stycke.

Organisationen som helhel är väldigt hierarkiskt uppbyggd. I toppen har vi presidenten tillsammans med två assistenter. Under dessa kommer de tolv apostlarna kvorum, varifrån en ny president väljs när den nuvarande dör. Den nye presidenten väljer då två nya medarbetare till presidentskapet och en helt ny person väljs in kvorumet. Hur dessa väljs var helt enkelt genom en uppenbarelse av Gud. Och själva den männskliga processen, alltså när Gus beslut ska accepteras skulle jag tro går till på ett liknande sätt som under de ämbetsval som skedde under gudstjänstmötet min klasskamrat och jag besökte. På kyrkans hemsida kan män läsa att han väljs vare sig utan lobyism eller valkampanjer sker under valet av ledare, vilket är unikt för en så stor organisation. Att detta skulle kunna ske i en sekulariserad organisation är helt abstrakt och näst intill omöjligt men för en organisation där Gud väljer ledare genom uppenbarelser är det nästan självklart att inga valkampanjer sker. Hur ska man genom en valkampanj kunna påverka Guds beslut? Det enda som man skulle kunna bråka om är troligtvis om två personer säger sig ha fått varsin uppenbarelse som strider mot den andres. Troligtvis skulle personen som redan sitter på högst makt inom organisationen "vinna" en sådan maktkamp. Genomgående sedan kyrkan grundades har den medlem som varit med längst i de tolv apostlarnas kvorum valts till förste president. Under de tolv apostlarnas kvorum kommer sedan de 70 apostlarnas kvorum, eller områdespresidentskapet som de också kallas. Under dessa kommer de som styr de lokala församlingarna och sist kommer de enskilda familjerna. Demokratin i organisationen verkar i mina ögon existera i den grad att den inte är obefintligt men eftersom att de flesta ämbeten tillsätts med den som fått en uppenbarelse av Gud är det väldigt sällan som man har behov av någon demokrati. När jag ser på saken genom mitt sekulariserade filter ser detta ut som skendemokrati, vilket är något mycket fult men om jag istället väljer att se det ur djupt troendes perspektiv blir det självklart att accepterandet av ämbeten sker fullständigt enhälligt, då beslutet redan tagits utav Gud. -Och Gud vet bäst. Kyrkan finns till för Guds skull och då är det inte särskilt konstigt att hans vilja styr där. Sammanfattningsvis är det väldigt svårt för mig att se hur Gud skulle kunna berätta för människorna vem han väljer till vardera ämbete och därför är det en nästintill omöjligt abstrakt tanke att se hur det egentligen går till när ledarna utses. För någon som är med i mormonernas kyrka är troligtvis kommunikationen mellan Gud och människan mycket mera självklar och därför är det för dem mycket enklare för dem att det självklara i Guds val av ledare.

Utbildningsgraden på medlemmarna känner jag inte till och det var svårt att avgöra på kläderna vilken samhällsklass medlemmarna tillhörde. Samtliga män bar kostym eller kavaj. Mina svenska fördomar hade med utgångspunkt endast från kläderna placerat samtliga kvinnor på en genomsnittlig utbildningsnivå. Möjligtvis var de något högre utbildade än genomsnittet, men det är svårt, om ens möjligt att avgöra samhällsklass från kläderna då de kan vara inköpta enbart för att vara "söndagsfin". Två personer i kyrkan känner jag igen sedan tidigare. En person som arbetar på skolan och en dam vars son jag spelat saxofon med. Jag skulle tro att hon som arbetar på mitt gymnasium har en högskoleutbildning och kvinnan vars son jag känner igen tror jag inte har haft tid att skaffa sig någon särskilt omfattande karriär då jag vet att min kompis har ungefär 10 syskon. Troligtvis har hon i stora delar av sitt liv varit upptagen med att ta hand om och föda barn. Killen som jag spelade med när jag var liten är för övrigt lika gammal som mig och idag är han en av Sveriges mest lovande musiker.

Som en parantes anser jag att man skall kunna stå för den tro man har och att det är skamligt att jag i detta arbete inte bör skriva namn på de som jag träffat i kyrkan. Anledningen till varför jag tycker detta är för att vi aldrig kommer att kunna ha en öppen diskussion kring de fördomar som finns om de olika religionerna och inte heller kommer vi att kunna lösa de problem som vissa religioner ger upphov om medlemmarna till de olika religionerna inte ens kan erkänna sin tro utan att bli utsatta för psykisk stening. Anledningen till varför många troende väljer att inte skylta med sin tro är för att det innebära en risk att sätta dem i problem i samhället och det är egentligen det som är skamligt. Problemet ligger på båda sidor om muren men främst hos de icketroende eftersom att de är de som i Sverige idag är de som i högst grad diskriminerar och ibland förtrycker troende men även de som har en religion anser jag i högre grad måste våga stå för sin tro. För det är trots allt deras tro som de vill ska accepteras och även om ansvaret till tolerans ligger på de som står utanför är det de troendes intresse att så ska ske, därför måste de troende bli aningen tuffare. Detta precis på samma sätt som många tjejer måste bli tuffare om vi ska kunna uppnå jämställdhet. Ansvaret vilar hos båda parter, och de som ligger i underläge är de som måste kämpa mest.

Ursprunget på medlemmarna var enkelt av avgöra. Antingen kom de ifrån USA eller Sverige, skillnaden hörde man när de talade. En dam var dock från Sydamerika och henne presenterade Carina särskilt under mötet eftersom att hon var en vän på besök. De svenska medlemmarna var lokala Gävlebor och de som kom från USA var här som missionärer och det var två av dessa som vi intervjuade.  Intervjun skedde innan mötet. Jag ställde frågorna och min klasskamrat, som är tjej, antecknade. (Ett klassiskt exempel på arbetsfördelning mellan könen. Mannen pratar och kvinnans är hans sekreterare. Vi gjorde så eftersom att hon sa till mig på vägen mot kyrkan att hon inte ville ställa några frågor. Kanske sa hon så pågrund av könsnormer som redan finns inrotade i henne och det allra bästa hade troligtvis varit om jag sett till att hon ställde några av frågorna. Ansvaret på jämställdhet vilar på oss båda. I vilket fall kan jag på grund av min bakgrund i pingstkyrkan troligtvis mer än hon om bibeln och kyrkan så i just det här fallet kan det ha varit det bästa valet att jag ställde frågorna och inte tvärs om, Jag har en större kunskapsbas om kyrkan och bibeln och därför är risken inte lika stor att han, personen som vi intervjuar, pratar omkull mig på grund saknade baskunskaper. Hur könsnormer ska bekämpas var som tur var ingenting som ingick i uppgiften och det skulle man kunna skriva ett helt PA om precis som jag skriver om hur tolerans för religion kan uppnås)

Föregående parantes leder oss inte helt oanmält till hur makten var uppdelad mellan de olika könen. En given fråga som jag ställde till Äldste var om kvinnor kunde skaffa sig makt genom hjälporganisationen (kvinnoföreningen i kyrkan). Svaret jag fick var att "kvinnor och män är olika" och att det stämmer att endast män kan bli präster i mormonkyrkan men att det finns kvinnor på höga positioner inom kyrkan. Mötet som vi var på var speciellt eftersom att det var det första i månaden och därmed gav plats för samtliga medlemmar att berätta om sin vittnesbörd i talarstolen. Både kvinnor och män talade men männen talade under längre tid och var något fler till antalet i talarstolen.

Rekryteringen av medlemmar sker huvudsakligen genom de missionärer som antingen besöker människor i hemmet eller pratar med folk de möter på stan. Kännetäcken som verkade vara genomgående på kyrkans missionärer var att de bar svart kostym, var unga, bröt på Amerikanska och hade titeln "Äldste" som kunde utläsas på namnskylten. Mitt personliga intryck av dessa missionärer var att de verkade vara mycket stressade. När jag ställde frågor till dem tycktes de ha svårt att ge raka svar, oavsett om vi pratade engelska som var deras hemspråk eller om vi pratade svenska och de pratade delvis sammanhängande.  Att det var svårt att förstå vad de sa var inte för att vi hade några språksvårigheter, jag har personligen genom mina resor upplevt väsentligt mycket större språkklyftor än de som vi hade, och ändå fått ut relativt ett relativt konkret uppbyte av även abstrakta tankar.  Jag skulle nog säga att det verkade som att de inte riktigt visste vad de skulle svara på vissa av mina frågor och tillsammans med rädslan, eller stressen, som jag kunde utläsa i deras ögon gjorde att jag ett fick intryck av dem som gjorde att det kändes som att de försökte dölja något för mig.

Jag tänker dra en parallell...

Telefonförsäljarens röst är speciell. När någon svarar och hör att det är en telefonförsäljare som ringt dem blir de ofta mycket negativt inställda redan innan de hunnit sagt hej och för att komma bakom murarna på den potentiella kunden krävs det ofta mycket energi och idogt arbete från säljarens sida. Man kan alla det för att säljaren beter sig på ett drygs sätt, om man vill. Anledningen att telefonförsäljare aldrig ger sig och pratar in i det sista är självklart för att de behöver sälja för att få någon provision, alltså lön eller för att de måste nå upp till en viss kvot för att få behålla jobbet. Detta stressar givetvis telefonförsäljaren och det är anledningen till att han eller hon tenderar att låta både påflugen och ibland också patetisk. Vissa telefonförsäljare påverkas mer än andra av den här stressen. Ett fåtal påverkas inte alls men andra låter detta påverka dem till den grad att de börjar ljuga för att sälja mera. Det faktum att telefonförsäljaren låter på detta viset, stressad och påflugen, leder antingen till att kunden köper eller att kunden blir arg och lägger på luren. Att kunden lägger på är för de allra flesta försäljare det vanligaste och varje gång detta händer växer stressen hos säljaren i högre eller lägre grad och varje gång blir kunden som lagt på lite mer fientlig mot nästa telefonförsäljare som ringer. Det blir en ond cirkel av fientlighet.

Jag kan tänka mig att det sker någonting liknande inom missionärerna som det gör hos telefonförsäljarna. Många gånger har de försökt få någon att lyssna på deras budskap och nästan lika många gånger har någon gett dem en sur min tillbaka. Ibland lyssnar personen på vad de har att säga och det är dessa tillfällen som driver dem att fortsätta missionera. Varje misslyckande, varje sur min lägger sig på ryggen likt en ryggsäck som fylls med stenar och de få gånger någon tar till sig budskapet är som att plocka bort några av dem. Den tunga ryggsäck som många missionärer bär tror jag är anledningen till den rädda och stressade blicken som jag talade om i föregående stycke.

Relationen mellan samhället och kyrkan återspeglas bäst genom det vittnesbörd som en man i fyrtioårsåldern tog fram. Först och främst berättade han, precis som samtliga talare utom en, att han var glad att berätta att han visste att deras kyrka och evangelium är sann. Vidare fortsatte han med att berätta om en av hans arbetskamrater som ibland visade att kände till hans val av religion. Hans arbetskamrat hade varit på MAX och ätit hamburgare och dagen efter berättat att sett mycket folk utanför hans kyrka men att han inte sett honom. De hade vid ett annat tillfälle råkat spilla kaffe i arbetsbilen varvid den troende sagt till sin arbetskamrat att "kaffe luktar ju jättegott" och detta hade arbetskamraten svarat på genom att fråga om han verkligen drack kaffe, vilket att självfallet inte gör eftersom att det är emot kyrkans drogpolicy. Den sista och den starkaste upplevelsen var att en man på jobbet hans berättat att hans fru var med barn varvid tårta utlovades för att fira detta. En annan man svarade på detta att de borde gå ut på krogen och fira med cigarrer, inte med tårta. Då både cigarrer och alkohol är förbjudet för mormoner fick han uppmärksamhet för sin tro även denna gång, vilket gjorde honom glad.

Den slutsats som jag drar av hans historia är att han inte talar särskilt ofta om sin religion men att han gärna skulle vilja göra mer av detta. Anledningen att han inte pratar särskilt mycket om sin tro skulle jag tro beror på att han inte vill få dåligt rykte som en "fanatisk troende som ständigt pratar om Jesus" och när hans religion nu fick uppmärksamhet utan att han behövde göra någonting blev han därför väldigt glad, så glad att han tyckte att historien var värt att berätta i kyrkan.

De var väldigt enkla vittnesbörd som lades fram och historierna inte alls lika mirakulösa som vad jag hört i Pingstkyrkan. Detta förvånar mig då jag i min föreställningsbild tänkte mig mormonerna än vildare i sin karisma och spiritualitet än pingstvännerna. Motsatsen visade sig istället vara ett chockerande, och tryckande lugn. När den lärare jag känner från skolan efter mötet berättar att mötet inte var lika organiserat som vanligt förstod jag hur fel min bild varit. Under detta möte fick alla medlemmar tillfälle att gå upp i talarstolen efter egen ingivelse men enligt Carina var där vanligtvis  där tre inbjudna predikanter som höll varsin predikan. Vanligtvis var mötena ännu mera organiserade.

Den slutsats som jag drog efter mitt besök var att det var alldeles för kort för att kunna ta reda på några djupare kunskaper om hur organisationen egentligen fungerar. Jag märkte att mycket liknade Pingströrelsen men jag märkte också, till min förvåning, att ännu mera än vad jag trodde innan jag gick dit var annorlunda andra frikyrkor här i stan. För det första kunde jag känna att deras moraliska budskap och etiska ställningstaganden var mycket starkare än i pingströrelsen. Detta märktes på det strukturerade sättet som medlemmarna rörde och pratade på under mötet. Vidare tydde handuppräckningen i början av mötet på en stark moralisk kontroll medlemmarna emellan och utöver de tio budorden kan läsa om de tretton grundlagar som Mormonernas kyrka bygger på.  När de bad lät det som att de ofta försökte prata på så gammal svenska som möjligt. Exempelvis uttalade samtliga predikanter som bad "sig" med g som i gris när de bad och [sej] när predikade och talade sinnemellan. När jag frågade om vad som skiljer deras rörelse från vanliga kyrkor berättade Äldste för mig att det är deras legitimitet, som de fått av Gud. Alltså att det är deras kyrka som är sann och ingen annan. När Joseph Smith skapade kyrkan gjorde han det för att han fått en uppenbarelse av Gud att ingen av kyrkorna gjorde helt rätt, utan endast delvis. Han fick därför i uppdrag att skapa en ny kyrka som var likadan den ursprungliga ordningen som var när Jesus fortfarande vandrade på jorden. Detta riskerar att leda till att fundamentalistiska tankegångar och självutnämnda placering ovanför de andra kyrkorna och samhället leder till att de hamnar långt utanför. De blir en isolerad grupp människor som utifrån verkar högst suspekta och det är troligtvis den främsta anledningen till varför Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga har sämre rykte än många andra kyrkor. Kommunikationen mellan medlemmarna och Gud kändes mer formell än möten jag har sett i mer karismatiska frikyrkor som Pingströrelsen och Missionkyran.

Med utgångspunkt från vad jag fick uppleva under detta möte kunde jag utröna två grundläggande budskap i deras tro

• Samtliga talare utom en berättade under sitt tal att de vet att deras evangelium är sant och att deras kyrka är den rätta. Jag är personligen under den starka övertygelse om att allt som kommer ut ur munnen är sådant som kommer inifrån, menat att andra ska höra men också att man själv hör vad man säger. Att det verkade som att de kände ett behov av att upprepa hur stark deras tro på kyrkan var kändes som ett sätt att övertyga de som satt i salen, och även dem själva om att de verkligen trodde att deras är sant. Med andra finns det en möjlighet att upprepningen av deras tro tyder på inre tvivel. Det finns säkerligen stunder då personer i kyrkan själva tvivlar på sin tro och det är det inget konstigt men däremot väldigt tabu inom kyrkan. I Pingströrelsen pratades det ibland om tvivel och det ansågs helt naturligt och det var inget att skämmas över men det borde dock motverkas. Den större majoriteten av hela Sveriges och världens befolkning tror inte på Jesu Kristi Kyrka och en stor del av dessa är dessutom emot kyrkan. Därför är det givetvis skönt för en troende att komma till kyrkan där det finns likasinnade som precis som de själva är övertygade om de tror på rätt Gud. Vad jag kunde utläsa från desa uttalanden var alltså två saker. Att de är övertygade om att det är endast deras tro som är helt sann men att det händer at medlemmar ur församlingen tvivlar på detta och detta försöker man motverka, bland annat genom att upprepa för sig själva och varandra att de verkligen tror på rätt kyrka.
• Många av talarna pratade om familjerelationer och även om hur denna är kopplat till sin tro till Gud. Ett grundläggande budskap i deras tro är att familjen är någonting mycket viktigt och fint som ska hålla ihop i vått och torrt. Den enda som inte pratade sanningen i deras eget evangelium var en kvinna som talade om hur lycklig hon var med sin familj. Hennes tal var väldigt känsloladdad och i mitten av talet började hon gråta. Värt att här nämna var att efter hennes känsloladdade tal om familjen blev samtliga talare efter henne mer avspända och personliga. Också detta vittnar om hur familjen är viktig för mormonerna.
• Det kommer att komma bättre tider. Idag när finanskrisen äger rum är det många som tror att den ekonomiska domedagen är nära och efter denna finns det idéer om att en ny ekonomisk världsordning kommer att återuppstå. I mormonernas tro är man på ett liknande sätt övertygad om att Gud kommer att stiga ner på jorden igen och upprätta den gudomliga ordningen när tiden är den rätta. Genomgående i vittnesbörden talades det om att de var glada att veta detta eftersom att de följer rätt lära kommer de att få vara med Gud i livet efter detta. Också på denna punkt talade de om familjen. Många var glada att deras familjemedlemmar var med dem på den rätta vägen. Bland andra talade en gammal man om hans mor som dött för tiotals år sedan. Han berättade hur hon döpt sig när hon var 79 år och han poäng med att berätta detta var att visa att det aldrig kan bli försent för någon att bli frälst. Frälsningen är en väldigt viktig del av mormonernas budskap.

En kritik som jag måste ställa mot min egen analys var att också vi, som besökte kyrkan på plats och pratade med "riktiga" anhängare inte kunde få en verkligt objektiv insikt om kyrkan. Vi kunde inte se på organisationen innifrån eftersom att vi inte var med organisationen. Vi kunde enbart lukta på maten eftersom att vi själva har våra övertygelser om Gud och tro. Exempelvis tog vi inte emot brödet och vattnet som gavs alla i symbolisk mening för att man skulle känna närvaron av Gud. Att göra detta skulle för mig betyda att man visar att man vill vara medlem i kyrkan och då våra avsikter inte var annat än att göra ett besök tog vi inte emot något av sakramenten. Det var ingen som verkade ta illa upp av vårt val men ändock sätter det oss på en position utanför gruppen och bara det lilla symboliska nekandet gjorde att vi automatiskt inte kunde se hur medlemmarna själva uppfattar sin kyrka. Om vi däremot vänder på resonemanget och föreställer oss att vi, Anna och jag, skulle bli medlemmar i kyrkan för att ta reda på hur den är uppbyggd, då skulle vi istället riskera att bli subjektiva och närsynta just därför att vi då studerar vår egen organisation. Skulle vi vara vetenskapligt klartänkta och behålla vår objektivitet skulle detta dock vara det bästa sättet att ta reda på hur kyrkan verkligen är uppbyggd men personligen anser jag att det är högst omoraliskt att bekänna sig till en Gud med andra syften än att faktiskt bekänna sin tro och därför skulle jag heller inte vilja genomföra en sådan infiltration. Jag får därför (även i mitt fortsätta arbete med PA:t) acceptera att jag är en outsider som enbart kan få den vinklade information som medlemmarna själva vill ge mig. Något som här kan noteras är dock att nya medlemmar med stort självförtroende är en viktig del i utvecklingen av alla organisationer. De har ännu inte hunnit bli närsynta av en allt för lång tid i samma mönster och de kan därför om de blir ordentligt insläppta i gruppen se de saker som borde förändras. Om jag vore en sådan "ny medlem" skulle jag kunna göra en mer sann bedömning och analys av kyrkan men eftersom att jag inte tror kan jag inte göra mer än att besöka kyrkan och därför får jag acceptera att min uppsats endast kan förlita sig på vinklade källor i sina intervjuer.

Denna källkritik som jag riktar mot min uppsats har också en baksida, nämligen den att jag tror (med risk för att bli konspirationsteoretiker) att mormonernas kyrka är till sin natur stängd för insyn än många andra frikyrkliga rörelser. Detta kommer sig troligtvis av att de i högre grad än andra kyrkor blivit utestängda från samhället och därför har de också satt upp fler lås på insidan. Många personer som frysts ut av andra barn när de var små brukar bli mer inlåsta i sig själva när de växer upp och jag tror tyvärr att det är vad som har hänt i mormonernas historia. Hur jag kunde se detta var främst i deras försök att motverka detta. När vi kom in i kyrkan märkte alla som var där att vi var nya och välkomnade oss med att presentera sig och räcka fram ett handslag. Detta visar tydligt att cirkulationen på människor är liten i den kyrkan men att de ville motverka detta genom att visa att vi var välkomna.

Slutligen vill jag berätta att jag tror att även mormonernas kyrka kommer att förändras, men det kommer att gå långsammare än i många andra kyrkor där förändringen redan sker i allra högsta grad. Anledningen till varför det kommer att gå långsammare än i andra kyrkor beror på dess historia. När Joseph Smith skapade kyrkan gjorde han det för att ingen av de då befintliga kyrkorna kunde ge honom hela sanningen. Han fick en uppenbarelse av Gud när han var fjorton år gammal om att alla andra kyrkor hade gått ifrån den ursprungliga läran och att han därför skulle skapa en ny kyrka som återgick till Jesus ursprungliga organisation. Tio år senare, 1830 den sjätte april öppnade han den första kyrkan i Fayette i staten New York.[2] Med tanke på att kyrkans självutnämnda uppdrag som ny att behålla den gamla ordningen är det troligt att all utveckling inom kyrkan kommer att gå mycket långsamt men eftersom att samhället runt omkring kyrkan förändras, och det i väsentligt högre takt kommer synen på mormoneras moral och tro att förändras. Möjligen kommer man i framtiden att se till deras strikta moraliska principer med avund. Om utvecklingen med raserade familjer och ett allmänt hårdare samhälle får fortsätta som det gör idag kommer allt fler att se sig om mot en mer ordnad livshållning, likt den som förespråkas i Jesu Kristi Kyrka Av Sista Dagars Heliga. Jag tror att i tider då samhället går på nedgång kommer mormonernas skara att växa men organisationen kommer inte att förändras särskilt mycket. Vad som under dessa tider kommer att förändras är samhällets syn på kyrkan som något positivt. När samhället går bättre ekonomiskt och moraliskt tror jag att mormonernas kyrka kommer att i högre grad att förändra sig självt eftersom att samhället kommer att se mer negativt på denna under dessa tider. Det kommer att ta flera decennier men många av de ungdomar som jag såg under mötet kommer inte att acceptera att leva i en grupp utanför samhället. Detta problem kan för den enskilde ungdomen lösas på två sätt: Antingen lämnar man kyrkan eller så för man kyrkan närmare samhället. De kommer att göra både delarna

[1] http://arkiv.hig.se/p-inst/religion/program/2001/redovismom1/religionsgeografi/gavle2/Kyrkor-filer/Mormonerna.htm

[2] http://www.jesukristikyrka.se/om-kyrkan/kyrkans-historia.html

Den första bild som dyker upp på näthinnan när jag tänker på judendomen som religion är den mycket utstickande klädsel som många av dess manliga trosföljare bär. Jag ser en man med svarta kläder och en liten hatt på huvudet som går på en gata med ryggen vänd ifrån mig, gåendes snett bortifrån mig själv. Eftersom att han inte går rakt ifrån mig kan jag se hans gråa skägg men har svårt att urskilja några andra ansiktsdrag förutom att han är gammal.

För mig är judendomen en religion för och av män. Detta kommer sig av att de allra flesta judar som jag sett represterade i media har varit män. De bär ofta den utstyrsel som jag just beskrev och deras sätt att tala har ofta varit gammalmodigt och underligt. Detta tillsammans med den vetskap som jag har om deras tro, dvs att den härstammar från gamla testamentet som jag ser som en ytterst sträng och konservativ religiös text gör att jag har fått en bild av de troende judarna som en grupp nästintill omänskligt kyska, lugna, fromma och troende människor. Jag har svårt att förstå hur det skulle kännas att leva i en så gammal religion som judendomen i dagens moderna västvärld. Det är på grund av detta som jag inte kan utläsa den judiska mannens ansiktsuttryck.

Men...
När jag var i Frankrike fick min bild av judendomen en riktig smäll. Under en kort period var där en utbytesstudent från Kanada som var judinna, och i min värld betedde hon sig inte alls så som judar gör. Hon troligtvis var den mest sexuellt aktiva unga kvinna jag någonsin mött. Och då inte enbart med en partner, utan om den ena inte fanns tillgänglig, med någon annan. Detta något som närmast chockerade mig då min bild av troende judar var att de höll stenhårt på kyskheten innan äktenskapet och om inte det, åtminstone hade långvariga relationer med en och samma person. Vidare var hennes personlighet som var särskilt framfusig också förvånande men det som i allra högst grad verkade omvälvande för min ursprungliga bild av judar var de historier om hennes tidigare sexuella upplevelser, bland annat under ett biljardbord, som hon berättade med största allvar, utan några intentioner om att skämta. Jag diskuterade hennes vilda liv med henne i ensamhet och enligt henne, och tvärs emot den man som läste om i häftet igår, kommer Gud inte att straffa henne i nästa liv. Den man som jag i detta texthäfte på religionskunskap läste om skrev att han levde ett fromt liv för att Gud ville så, och för att han var övertygad om att skulle bli belönad i himmelen. Den här tjejen däremot ansåg att om hon vill göra något nu, så kan hon göra det utan att ha några ha några moraliska betänkligheter kring detta gentemot Gud. Att använda kondom var dock viktigt för henne, för annars skulle hon kunna bli smittad av någon sjukdom eller bli med barn. Användandet av kondom var också något som strider mot många andra judars inställning till preventivmedel, men jag anser att detta var, med tanke på hur hon levde, en mycket sund inställning. Hennes ålder var vid denna tid förra året 17 eller 18 år och om inte hade använd kondom eller andra preventivmedel skulle hon garanterat ha, förr eller senare, blivit smittat med någon sorts könssjukdom och dessutom blivit med barn. Den metod som den judiska läran förespråkar, avhållsamhet, hade hon inte kunnat leva efter. Hennes inre drivkrafter, kåthet och passion, var alldeles för starka för att hon skulle kunna hålla sig själv i tyglarna och dessutom fanns där heller ingen vilja från hennes sida att disciplinera sig. Så länge hon trivdes och killarna omkring henne trivdes, vilket de ibland gjorde, var hon lycklig. Värt att nämna är att hon var redo, och mycket medveten om att relationer, riskerar att gå åt skogen om man lever livet lika "fullt ut" som hon själv ansåg att hon gjorde. Hon visste att risken att slå sig på vattenytan är högre om man hoppar från en högre höjd, men hon var redo att ta den risken för att få uppleva den pirrande, härliga känslan som infinner sig vid ett riktigt äventyr.

Varför gör en judinna så?
Att hon betedde, och kanske fortfarande beter sig som hon gjorde förklarar jag till den allra största delen med att hon hade en relativt begränsad kunskap om hennes egen tro men en likaså avgörande del i det hela var hennes törstiga personlighet, som tycktes söka efter äventyr, främst känslomässigt passionerade resor i kärlekens land. Antingen skulle passionen i kärleken infinna sig till tvåhundra procent, hundra procent vardera, eller så lät hon hellre bli. Nästan perfekt duger inte och för att hitta perfektion kan det tänkas att man måste leta bra. En tredje faktor, som jag endast kan spekulera i kan tänkas ha verkat på hennes personlighet kan ha varit att hon passade på att leva livet, som kalvar på grönbete, när hon för första gången befann sig i ett utlandet utan föräldrarna. Dessa tre faktorer  som jag just nämnt har jag tagit som förklaring för hennes agerande. Hennes dåliga kunskap om hennes tro, hennes lust och nyvunna frihet verkade säkerligen tillsammans för att hon skulle bli den hon blev. Med andra ord är den tjej som jag lärde känna i Frankrike inte representativ för den judendomen i stort men hon bevisar att det finns stora undantag från den gråa, trista och inbundna bild som jag har av judedomen.

Kanske finns där fler färger än svart och vit?
Uppenbarligen finns det också många gråzoner mellan den här tjejen, som jag skulle säga beter sig mer "ojudiskt" än vad jag tror att den genomsnittlige sekulariserade tjejen gör, och den extremt fromma och stränga bild som jag har av judendomen i stort gäller alltså inte alla judar. Kanske finns det en mening med att skulle träffa henne. Kanske ville den judiske Guden att jag skulle veta att judar inte alltid beter så som jag tror att de borde, bara för att de är judar. Kanske finns det mer bakom den stela fasaden på synagogan med vakterna som ilsket väntar utanför. Kanske finns det liv bakom den vaxliknande blicken och det grå, och mycket torra skägget. Det gör det säkert, och om hon, hon som jag lärde känna i Frankrike har rätt, kommer de att fortsätta leva även när de dör. Om hon har fel, ja, då har ju i alla fall hon "levt medans hon levde". Har alla judar fel, då borde nog han i texten som jag läste igår ha bjudit reporten på en drink, och kanske till och med klippt av sig polisongerna... För mig är det fel att leva enbart för morgondagen, såsom han beskrev att han gör. Att jag anser detta är inte främst för att jag ser att det finns en risk att morgondagen inte kommer utan för att om man inte lever idag kommer vi att hinna dö innan morgondagen kommer och om Gud finns, vilket judarna förutsätter att han gör, vill han inte ta emot lik till paradiset. Frågan som jag nu bör finna är om många judar är vandrande döda. För att svara på den frågan måste jag träffa fler judar.


//Jonn Gottfridsson
-Skriver med anledning av ett PA-projekt om acceptans&tolerans mellan religiöst troende och ateister